Vad blött det är här ute. Jag stänger dörren bakom mig på ren rutin, en invand rörelse jag inte reflekterar över. Regnet faller ner utanför loftgången på ett nästan aggressivt sätt. På innergården har stora vattenpölar bildats. T.om. på den lilla upphöjnaden där det finns ett trädäck verkar det ha samlat vatten. Jag vickar lite på mina tår. Mina tunna campersskor kommer inte hålla regnet borta länge. Kanske bara aningen längre än min syntetiska joggingskor. Camperskorna ser ju åtminstone respektabla ut, men jag vill ju inte att de ska förstöras. Hjärnan försöker tänka på handlingsalternativ. Jag kan ta ett paraply. Visst, men då måste jag gå hela vägen ner till jobbet. Det är regnigt och jäkligt där ute. Cykeln är nog ändå det bästa alternativet. Men jag har ju inga regnbyxor, inga stövlar. Jag får ta smällen helt enkelt. Det finns inget val. Jag går runt hörnet på loftgången och ser att cykeln står i en stor vattenpöl. Jag kliver klumpigt in med ena foten för att försöka minimera vattenskadorna på mina skor och i förlängningen mig själv. Jag bär ner cykeln för trapporna. Ljudet från det fallande regnet kommer slåendes mot mig när jag öppnar dörren från trapphuset till yttre världen. Donandes. Min resa börjar med en ofrånkomlig vattenpöl. Jag biter ihop.
Jag trampar.
Och trampar.
Trampar förbi en cyklist.
Och trampar.
Det går ju ganska bra. Floden ligger till höger och vänster om mig, så vacker den är. Nu är jag halvvägs, detta var inte så illa trots allt. Jag hör hur omvärldsljuden blir högre. Regnet tilltar. Nu är jag ju genomblöt, det spelar ingen roll längre på varken byxor eller fötter. Regnjackan klarar vattnet rätt bra, undrar var dess gräns går?
Jag kliver av cykeln. Varje steg jag tar så känner jag hur vattnet trycks ut ur strumporna för att sugas upp igen. Splash, splash, splash.
No comments:
Post a Comment